Inlandsisen drar sig tillbaka från Öja och det enorma trycket från isen släpper
Geologen Martin Jakobsson berättar
Ismassan i rörelse
Den senaste inlandsisen som täckte Skandinavien hade sin största utbredning för ca 21 000 år sedan. Istäcket över Öja kan då ha varit närmare 2 km tjockt. Inlandsisen började därefter dra sig tillbaka och iskanten nådde området vid Öja någon gång i början av kallperioden Yngre Dryas, som innebar ett stopp i isrecessionen mellan ca 12 800 och 11 700 år sedan. Under denna kallperiod avlagrades stora mängder sediment vid iskanten. Isen i glaciärer och inlandsisar har alltid en rörelse p.g.a. isens egen tyngd.
Man kan se det som att isen flyter fram i landskapet likt vattnet i floder. När vi säger att en iskant drar sig tillbaka betyder det att rörelsen ändå går från isens inre mot iskanten, det är själva kantens läge som drar sig tillbaka då mera ismassa förloras av kalvning av isberg och smältning än is som bildas av nederbörd. En glaciär helt i balans har således framkanten stationär. Då isen rör sig eroderar den underlaget och transporterar en massa sediment (sand, grus, block etc.), som bl.a. ackumuleras i s.k. ändmoräner vid framkanten. Även sediment som transporteras fram av smältvatten från isen avlagras. Randavlagringarna från den tid under Yngre Dryas då isen stagnerade bildar en zon tvärs över hela Sverige som kallas Mellansvenska israndzonen. På Ören ca 4 km nordväst om Öja finns stora smältvattenavlagringar, som anses tillhöra Mellansvenska israndzonen. För att få en bild över hur iskanten kan ha sett ut kan vi bege oss till Grönland där isen möter havet (bilden).
Baltiska issjöns tappning
Redan innan Yngre Dryas perioden för ca 14 500 år sedan hade en stor uppdämd sjö av smältvatten börjat bildas; Baltiska issjön. Den dämdes av den skandinaviska inlandsisen i norr och av landskapet runt om mot öst, väst och i syd. Längst i väst var det den relativt höga terrängen i södra Mellansverige i Västergötland, väster om Vättern, som dämde Baltiska issjön. När isen under deglaciationen nådde iskanten norr om berget Billingen för ca 13 000 år sedan brast fördämningen och Baltiska issjön tappades under enorm naturkatastrof.
Då klimatet blev kallare under Yngre Dryas perioden gick isen framåt och täppte till igen mot Billingen så att Baltiska issjön återbildades och fick en ny fas. Efter Yngre Dryas återupprepades den geologiska historien när isen drog sig norr om Billingen och en ny katastrofal tappning ägde rum. Denna tappning har man kunnat datera noggrant till 11 620 år sedan. Så mycket som 25 m av vattennivån sjönk i Baltiska issjön, och det har uppskattats att omkring 7 800 km3 färskvatten dränerades ut mot Västerhavet under loppet av ett par år. Detta är mer än 100 ggr Vätterns volym. De människor som följt iskanten under glaciationen för att jaga måste ha blivit rejält förundrade när vattennivån helt plötslig börjar sjunka dag för dag. Om några befann sig nära Billingens nordspets under själva tappningen fick de se en naturkatastrof som är svår att hitta nog motsvarighet till under historisk tid.
När isen lättar på trycket i landskapet kan kraftiga jordskalv också uppstå. I Vättern har vi funnit en lång förkastning som troligtvis gav upphov till en jordbävning med en magnitud av 7.5. Denna ägde rum för 11 500 år sedan. Då hade iskanten troligtvis redan nått förbi Öja och lämnat alla spår i landskapet vi ser idag, t.ex. räfflor i berggrunden.