Lotsbåtens historia på Landsort

Långt tillbaka i tiden fick lotsen hålla sig med egen båt – en styreka – för att ta sig ut till lotssökande fartyg. Väl ombord togs styrekan på släp. När fartyget kommit fram till destinationsorten använde lotsen styrekan för att ta sig hem igen. Att försöka ta sig hem via landvägen hade varit alldeles för besvärligt och tagit för lång tid.

Styrekorna var ca 4 meter långa och utrustade med sprisegel och åror. De var lätta och därför ofta ranka. Dessa båtar fanns kvar i tjänst fram till 1930-talet parallellt med övriga lotsbåtar.

Någon gång under 1700-talet tillkom en större utroddsbåt som roddes av 4 eller 6 lotsar. Vid rodret satt vanligen ålderman själv, han var befriad från ren lotsningstjänst. Utroddsbåten användes främst vid dåligt väder.

År 1860 inköptes den första ”stora” lotskuttern till Landsorts lotsplats. Det var en ca 10 meter lång, däckad seglande kutter, riggad med sprisegel. Denna kutter avlöstes sedan av flera av samma storlek och typ.
1905 fick Landsort sin första motordrivna lotsbåt.

På 1920/1930 talet började lotsbåtar av järn att introduceras. Dessa var maskindrivna och kunde forcera lättare islägen. Under senare delen av 1960-talet kom krav på snabbare lotsbåtar. Detta ledde till att maskinstarka plastbåtar anskaffades. Dessa var direkt olämpliga i hårt väder varför man började bygga snabba båtar i aluminium. Dessa har utvecklats under senare år. I dag finns aluminiumbåtar som klarar lättare issituationer och också klarar kraftiga oväder.